Saade leker världsstjärna.

Men jag måste förlåta honom för det.

Sist vi råkades var i maj, 02.35 i ett rum med vita väggar utan fönster. Han hade precis kommit trea i Eurovision i Düsseldorf. Eric Saade inledde intervjun med att titta på mig och säga ”I’ll smack your ass”.

Det gjorde han aldrig och jag har valt att inte analysera innebörden vidare.

Men att belysa Saadefieringen bland svenska barn och ungdomar gör jag lika lustfyllt som när jag tryckte i mig ett par nygrillande lammfärsbiffar till kvällsmat i går.

När Eric äntrade Sollidenscenen i stora solglasögon kändes det som att han rymt från roliga timmen i skolan och mutat sig in på Skansen med ett signerat idolkort på sig själv.

På scen leker Eric Saade världsstjärna.

Jag undrar vad Eric själv tycker om att hans största fans tillbringar sommardagarna i sandlådan med plastgrävmaskiner, blåa spadar – och sina finniga barnvakter. Saadeflunsan på förskolorna är värre än kräksjukan.

När jag klankar ner på Saade sköljer ofta en våg av dåligt samvete över mig. För när Måns intervjuar honom efteråt slås jag återigen av att han bara är en ung kille från ”förorten”, som han själv kallar det, som nyligen lämnat tonåren.

Grabben är 21 år och i början av sin karriär. Han har i alla fall en personlighet till skillnad från andra sjungande ”Idol”-ungdomar som äntrar artistvärlden likt nykläckta, intetsägande små kycklingar.

All ära åt Eric som lyckades på några få sekunder i rutan göra reklam för sitt kommande album trots att han inte ”får” för SVT.

Därför försöker jag förlåta Saades utstuderade ”performance” (Erics engelska favoritord) och kaxiga attityd.

Vi behöver enas i musik och allsång av många anledningar. Speciellt den här veckan efter de senaste dagarnas gripande nyhetssändningarna från vårt grannland Oslo.

Då är det inte så dumt med lite underhållande Saadepandemi och solskenslåten från Östen med Resten.

KÄLLA