Det handlar om barnens jubelskrik när Erik Saade uppträdde i Munkedal på onsdagen.

Innan Eric Saade går på scenen i Munkedal är publiken ganska stillsam. En liten tjej viftar förstrött med en skylt föreställandes schlagervinnaren. Annars ganska tyst. Men begreppet "lugnet före stormen" har nog aldrig varit så passande som i Munkedal den här onsdagen. För när Eric Saade embarkerar scenen stiger ett öronbedövande jubel, skyhögt i såväl ton som volym. Och så låter det den närmaste timmen – en ihållande ljudvägg från en i majoritet minderårig publik (med föräldrar). Jag inbillar mig att det här är det närmaste Beatles i mitten av 60-talet jag någonsin kommer, för i vissa stunder går det knappt att urskilja vad barnidolen säger.

Det är en regelrätt show från början till slut. Dansstegen sitter där de ska och ingen kan klaga på en halvhjärtad insats. Manboy får förstås lite extra jubel, men över huvud taget är det inte Eric Saades låtar, utan Eric Saade som är begivenheten för kvällen. När han till exempel drar med sig en tjej från publiken upp på scenen råder det kaos.

Allt är en kavalkad av popklichéer, som när sångaren slår inofficiellt världsrekord i att ropa frasen "Händerna i luften". Men det gör ju egentligen ingenting, för majoriteten av den här publiken vet antagligen inte om att det rör sig om just klichéer – och på det sättet blir Eric Saades välplanerade show en väldigt fint inramad helhet med ett starkt band mellan artist och åskådare.

Men trots allt kan man fundera över varför konserten börjar så sent som klockan tio, när en handfull av alla i publiken inte ens uppnått skolåldern. Man kan också fundera på varför en av Eric Saades dansare bär millimeterkorta shorts och beger sig in i sensuella danser med sångaren titt som tätt. Är showen avsedd för barn, eller råkar det bara vara så att barn sitter i publiken? I vilket fall som verkar publiken – varken minderåriga eller föräldrar – inte bry sig om det lika mycket som undertecknad, för det finns nämligen inte en enda paus i allt jubel. Till och med när Saade går av scenen för några minuter och svidar om får hans dansare ett ihållande skrik som tack för insatsen.

När Eric Saade så har tackat för sig är det bara en tidsfråga innan han ska springa in igen – det finns ju en låt alla väntar på. 20-åringen river som sista låt av Popular och jublet når sin kulmen, samtidigt som en nallebjörn och en tygfisk i eufori slungas upp mot scenen.

– Utan er, så är jag ingenting, säger Saade och rör med handen ut över publiken.

Och det är sant. För i kväll är popsångarens show väloljad, välplanerad och väldigt proffsig. Men det är, trots alls, den öronbedövande publiken som är den största behållningen.

Jag skrek asmycket, haha ♥