I ljuset från led-lamporna uppfyller Eric Saade sin dröm. Stjärnan lyser starkt när han inleder sin arenaturné "Pop explosion" på hemmaplan. Men det är inte riktigt den Eric Saade vi har blivit bortskämda med i radio och tv sedan segern i Melodifestivalen 2011.

Kattarpspågen har lovat "en stor jävla popakt på en och en halv timme". Med det i minnet känns öppningen segartad. "Rocket science" är ingen klockren första låt, men publikens fokus ligger ändå på den gigantiska skuggan av Saade ståendes bakom ett vitt skynke. Stämningen trappas upp och så fort tygstycket faller ned och stjärnan uppenbarar sig får händerna en impuls att vilja hålla för öronen. Publikens skrik skär genom idrottshallen. Vår lokala hjälte tar ton och gör det han gör bäst.

"Helsingborg, jag är hemma!" skriker Eric Saade och låter stämbanden riva loss den ena hitlåten efter den andra.

Det märks att Eric Saade vet hur en scen ska utnyttjas. Varenda rörelse är planerad in i minsta detalj av artisten själv. Efter kallvattenduschar och vertikalflygningar på bästa sändningstid i tv är det omöjligt att inte hissa förväntningarna i taket när det bjuds på en skräddarsydd show signerad Saade.

Artisten Eric Saade vet vad hans unga publik vill ha – och vad han kan ge. Sångrösten håller imponerande väl trots hög aktivitet på scen. Felfri dans tillsammans med ett tajt gäng dansare och ett säkert liveband där gitarristen gör starkast intryck med två solon. Men bortsett från sång, dans och en ljusshow Idrottens hus sällan skådat är det lite som överraskar.

En panorering över idrottshallen ger svaret. Om du inte har kommit hit i sällskap av någon mellan 4-15 år, eller själv är en av Saades unga hardcore-fans, är det lätt att låta ögat vilseleda dig till att tro att denna kväll är en väl påkostad skolavslutning. I stället är det mångas första konsertupplevelse. Och jag tvivlar på att någon av förstagångsbesökarna blir besviken. Mitt nioåriga jag hade definitivt bevittnat en "Pop explosion" värd full pott.

Jag blir snabbt medveten om att min upplevelse skiljer sig från de flesta andras. Men när Eric Saade helt spontant drar upp en gråtande Sofia från publiken knyter det sig i bröstet även på mig. Om jag vore hälften så gammal som jag är i dag, hade "Pop explosion" utan tvekan satt djupa spår. I stället minns jag att "Sveriges enda popstjärna" lovade att det skulle smälla i kväll. Jag väntar på detonationen.

Men en sak är glasklar: Eric Saade uppfyllde inte bara sin dröm utan så många andras.

Det är det få som kan.

"Pop explosion" är en fin självförtroendeboost, från Eric Saade till fansen.

källa